En personlig röst om IDAHOT

Idag den sjuttonde maj är det IDAHOT – International Day Against Homophobia, Transphobia and Biphobia. Idag uppmärksammar vi och sprider medvetenhet kring den diskriminering och förtryck som HBTQ-personer möter världen över.

I detta inlägg, skrivet av en anonym HBTQ-person, möter vi tankar kopplat till dagen i pågående pandemi.

I skuggan av pandemin ställs Pride-festivaler in. Även om det givetvis är en liten sorg är att inte få vifta med Pride-flaggan i en parad (uppklädd till en sexually suggestive sailor boy i glitter och låtsas som att man är som vem som helst) så är det långt ifrån orsaken till klumpen av ångest i min mage just nu.

Jag ser hur covid-19 fungerat som en täckmantel för maktmissbruk runt om i världen, hur det används för att inskränka på demokratiska rättigheter, bland annat för HBTQ-personer. I Ungern har premiärminister Viktor Orbán haffat åt sig maktbefogenheter och passar på att gå på transpersoners rättigheter, att deras juridiska kön inte längre ska erkännas.

Samma tendenser ser vi även bara ett utfiskat och förorenat innanhav från Sveriges gränser – i Polen. En tredjedel av landet har deklarerats som “HBTQ-fria zoner” med resolutioner som diskriminerar hbtq-personer. Tacka vet jag Sveriges ledamöter som röstade ’ja’ i Europaparlamentet till att fördöma landets agerande. Ja… Förutom ledamöter Jessica Stegrud och Peter Lundgren från Sverigedemokraterna.

Och president Trump i USA…. Kort sagt: Trump-administrationen driver nu en process som ska tillåta läkare att neka transpersoner vård baserat på läkarnas egna “tro” [läs: ignorans] – mitt i en pågående pandemi med överbelastade sjukhus. Minoritetsgrupper är historiskt sett inte de första som roffar åt sig dessa vårdplatser.

´Men i Sverige har ni det ju bra, Med vänlig hälsning straight/cis-person´. Ja, jag håller med. Mycket är bättre i Sverige. Transpersoner får könsbekräftande vård (vars kvalité får blandade recensioner), det finns inga HBTQ-fria zoner och ingen transperson ska nekas vård pga. sin könstillhörighet. Detta utgår dock från en jämförelse med skräckexempel som ovan – vi kan inte låta någon annans misär definiera Sveriges situation som lyckad.

Enligt Folkhälsomyndigheten är HBTQ-personers hälsosituation i Sverige sämre jämfört med befolkningen i stort. Störst är ohälsan hos unga transpersoner där över hälften övervägt att ta sitt liv. Värt att tillägga är att det är inte själva könsidentiteten i sig, eller den livsviktiga könsbekräftande vården, som orsakar ohälsan. Det är det bemötande gruppen får av omgivningen, med ökad risk för att utsättas för diskriminering, fördomar, hot och våld, som gör vårt liv till en kamp. De ytterst få transpersoner som ångrat sin könsbekräftande behandling ångrar i näst intill uteslutande fall inte själva vården de tagit emot, utan det är på grund av att det negativa bemötandet från omgivningen har blivit så outhärdligt att dessa transpersoner kanske hellre hade levt med den enorma psykiska ohälsa som en avsaknad av behandling hade inneburit, än att bli utstött och osynliggjord av samhället och i alltför många fall av sin egna familj och vänner.

För att knyta ihop säcken så ser vi i exemplen ovan från USA, Polen och Ungern, att bara för att vi har rättigheter idag så innebär det inte att de inte kan tas ifrån oss. HBTQ-rättigheter är något vi alltså måste fortsätta att kämpa för att behålla – (de nu inställda) Pride-paraderna handlar därför om mer än att ”hylla kärleken”, dricka bubbel och vifta med flaggor; de är ett motstånd där vi visar att vi inte tänker låta de högervindar som vinner en tredjedel av Sveriges röster ta ifrån oss våra rättigheter.

Vi finns här, och oavsett om våra rättigheter och ofta blotta existens, reduceras till en ”debatt” i media, så kommer vi fortfarande att vara här. Pride började som, och är fortfarande, en demonstration. …Jag vill bara vara salongsberusad och glittra lite NÅGON GÅNG IBLAND.

//

F! Göteborg